flickorilondon

Jaaa, de är det jag gör nuförtiden på kvällarna. Ikväll var det min sista dag med Carinas familj. Ikväll la jag 2åriga Adam. Han har börjat sova i säng utan sidor pga att han lyckades klättar över dem. Så ikväll har han och jag stått och dragit på varsin sida av dörren i ca 45min. Allt för att inte väcka hans syster Ayisha som sover i rummer brevid. Efter en timma hör jag hur Adam ligger och snarkar på andra sidan dörren. Jag försöker öppna dörren men går inte utan att behöva trycka bort honom. Tillslut kommer jag in i rummet och kan försiktigt bära honom till sängen! Puuuh! Vi har varit ute och hoppas i store vattenpölar också. Helt underbart vilket leende barn får på läpparna när de får bada i vattenpölar! Härligt!!

Ibland kommer jag på mig själv att jag sitter i London och skriver allt det här. Hur hamnade jag här? Hur kommer det sig att det slutade med att jag blev Nanny/Au pair? Är det för jag faktiskt har pratat om att jag vill testa på det? Allt föll på plats så bra, det måste varit en mening med detta! Ibland kan jag dock fråga mig själv om det är här jag vill vara. Men jag känner mig själv och vet vart jag än är i livet kommer jag alltid söka efter något nytt, alltid vara nyfiken på vad som finns på andra sidan. Vet inte, men jag har alltid haft svårt att nöja mig med det jag har och vad som redan finns. Och jag som påstår att jag är livsnjutare! Men det kan man väl vara ändå? En nyfinen sådan? 

En bild från september, när vi fyra började vårt äventyr!