flickorilondon

Har jobbat, kom hem för två timmar sen. Åt lite nudlar och en macka. Nu sitter jag med min iPod, hörlurarna i öronen, just nu spelas John Mayer. Louise sover, jag är jättetrött men kan ändå inte få ro att gå och lägga mig. I min kropp finns en känsla, den kan misstas för ängslan, men jag tror det är känslan av förhoppning som springer i kroppen. Känslan av att något är på väg att hända, att det händer hela tiden. Vad blir det härnäst? Vad händer imorgon? Här känns det som jag skapar minne varje dag.
På väg hem från jobbet, på väg till tunnelbanan med två kollegor som båda har gjort samma resa som mig. Vi på pratade om hur stor denna staden var när man först kom hit, hur man gick vilse på en väg som idag känns som den mest självklara. Sex månader, ett halvår. Det är tiden jag har bott i den här staden nu, och jag älskar varje dag, när jag tänker tillbaka känner jag bara lycka. Det är underbart.

London har krymt, men London är fortfarande så stort. Det är mycket som ska utforskas. Tanken att solens strålar värmer mer och mer, det får lyckan att spritta i kroppen. Jag älskar våren, och det känns som en vår i London är helt rätt.

Det är en känsla i kroppen, som kan misstas för nervositet, men jag tror det är Lycka..

/K