flickorilondon

Janeth, vår housekeeper som slutar denna veckan kom idag till mig för att prata. Hon har är 30år och har två stycken barn, 3 och 15. Hon har haft problem hemma ett tag, både med sin man och äldsta son. Idag satt hon och berättade hela hennes histori till mig. Hon grät floder och jag försökte bara lyssna och finnas där. Jag vet inte riktigt vad man gör i sådana situationer, ska man komma mer råd? Ska man vara tyst? Det är så svårt när man inte känner personen och inte vet vad de gått igenom. Det är svårt ibland att komma på något klokt att säga som tröst.

När jag jobbade på Bershka hade vi en polsk tjej på 24år som hade stoppat ner kläder i sin väska för runt £500 och försökt gå ut utan att betala. Vakten fick tag på henne och tog med henne ner till ett litet litet kontor i källaren. En av cheferna kom plötsligt fram till mig och bad mig gå ner och sitta med henne. De ville att en tjej skulle sitta med henne eftersom hon var en tjej och just då var det bara män runt om henne i rummet.
Jag förstod inte riktigt vad det va som hände, jag satte mig ner brevid henne och tyckte det va en obehaglig situation. Två stycken vakter stod över henne och skrek av ilska. Dom sa saker som "How can you be so stupid" och "I never wanna se your face here again".
Min ena manliga chef var där också, lika arg han med. Efter ett tag gick dem ut för att rinag polisen och fylla i uppgifter. Då satt jag där inne med henne, helt själv, och fick höra hela hennes historia. Hon grät och grät. Jag visste inte vad jag skulle göra, satt och lyssnade och försökte säga några kloka ord. Tyckte faktikst synd om tjejen. I två timmar satt jag med henne.

Är trött på att vara kurator. Men vare sig man vill eller inte så kommer det nog dyka upp liknande situationer i livet. Tror att det viktigaste då är att kunna lyssna. Kanske inte behöver säga någonting, bara visa att man finns där. Ibland blir det bara lite mycket. 

Louise